svartemannen

Tisdag 9 Februari 2010 somnade den finaste labradoren Astor in hos veterinären.
En månad innan han skulle fylla 9 år.
På mindre än fyra veckor har min underbara vän gått från att vara sig själv till ett canceroffer.
Orättvist som helvete, hemsk och obeskrivlig saknad!!
- Vi ska inte ge upp nu Pappa! Ge inte upp nu! Det var det sista jag sa till pappa innan jag åkte till jobbet förra veckan. På den veckan lyckades denna vidriga sjukdom förpesta min vackra hund. Från en liten böld med ett litet sår till flera knölar, vätskigt sår, svullet ben samt uppsvullen mage.
Det gick fort, så väldigt fort.
Vi hade inte mycket till val men detta beslut är ändå så svårt att ta.
Tillsammans, jag, pappa och bror skulle vi besluta om vi skulle åka hem tillsammans, med en levande Astor eller avlivad. Hemskt, hemskt! Att hålla sig i skinnet går inte, sorgen går inte att förklara, trots att det "bara" är en hund. Han är ingen vanlig hund, han är vår familjemedlem. Efter nio år ska vi nu sluta kalla hans namn, inte höra hans steg i trappan, svansen slå mot golv och vägg när han är glad, inte bemötas av en väldigt glad hund när vi öppnar dörren. Se honom springa på trädgården och i vattnet nere vid sjön, gå timmar i vattnet och leta pinnar som pappa sedan bygger ett staket av, jo, ett helt staket har det blivit av bottnets gods.

Livet går vidare, jag kommer sakna dig min vackra hund.
Vi ses i den oändliga himlen en vacker dag, men inte än, inte än..